Varje dag ska förbättra hästen både mentalt och fysiskt!

–Det är fantastiskt roligt när hästarna vinner, och med den ekonomiska realitet vi lever i så är det absolut nödvändigt att de gör det, men det är det dagliga arbetet med att förbättra en hästs mentala och fysiska balans som är den stora kicken med träningen, fastslår John Ricketts, välkänd natural horsemanship-auktoritet, hovslagare och professionell galopptränare på Täby Galopp.

John Ricketts kommer från engelska Leicester, där han började ryttarkarriären på ponnyer på den lokala ridskolan. Han tävlade i dressyr och hoppning och fick så småningom en egen ponny, trots att ingen annan i familjen var intresserad av hästar.

– Efter en tid fick jag även hjälpa till med att rida andras ponnyer och hade 4-5 stycken igång samtidigt som jag tävlade med.

Mera pengar i galoppen

När det blev dags att gå över till stor häst, och familjens resurser inte räckte till för att skaffa John en häst med tillräcklig kapacitet, började han att fundera på sin försörjning. Han ville gärna jobba med hästar, men inom ridsporten var det bara fickpengar som erbjöds, så han vände sig då i stället till galoppens spännande värld.

– Jag var väldigt liten och lätt ännu som 15-åring, vägde nog inte mer än 48 kg, minns John, som efter att ha skrivit brev till några tränare fick anställning som lärling hos stortränaren Michael Jarvis i Newmarket.

Där stannade John i två säsongen, men växte mycket under denna period och fick inte rida några lopp. Det var då naturligt att han vände sig till hindersporten och genom en bekants bekant fick han plats hos den kända och framgångsrika hindertränaren Jenny Pitman, som hade 25 hästar inte långt från Johns hemort.

– Jag började där som conditional jockey och fick rida en del lopp – red min första vinnare på hemmabanan i Leicester, vilket var extra roligt eftersom jag hade ett starkt stöd hemifrån och den lokala pressen gjorde stor affär av det – men snart kom jag in i rollen som head lad och sedan blev det inte så mycket löpningsridning.

– Men jag lärde mig mycket om hästar och träning under dessa år, när vi hade bland andra Grand National-vinnaren Corbiere och Cheltenham Gold Cup-vinnaren Burrough Hill Lad i stallet.

Skandinavien lockade

Efter några år hos Pitman ville John dock rida lite mer och bytte därför stall ännu en gång och började rida som conditional jockey hos Nicki Hendersen, ett annat av engelsk hindersports stora namn. Det blev 1,5 år hos denne, tills Skandinavien lockade. Hos Pitman hade John träffat Gary Curran, som hade kontakter i Danmark, så de båda vännerna reste dit på semester och gillade vad de såg.

– Jag jobbade ett tag hos Nils Petter Bogen i Norge och red över hinder där, och så blev det Sverige efter att jag hade träffat min partner Lena (Smedman).

– Eftersom jag gärna ville jobba med hästar och behövde ett sätt att försörja mig, beslöt jag att bli hovslagarlärling hos Börje Wetterlind. Ridningen kom i bakgrunden, mycket beroende på att jag ofta fick rida hästar som inte var riktigt reglerbara, och jag hade börjat tröttna på den typen av ridning där man bara hänger sig fast och hoppas på att komma hem i ett stycke.

– I den här vevan hade Lena varit på en helgkurs för en natural horsemanship-tränare, och när hon berättade om sina intryck var det mycket av dessa teorier som tilltalade oss. En NH-tränare var intresserad av en arabhingst som Smedmans hade, och han arbetade med hingsten i en rundpaddock, vilket gav mig en verklig aha-upplevelse.

– Jag förstod inte vad han gjorde, eller hur han gjorde det, men jag kunde se på hästen att det var rätt väg att gå. På tio minuter hade han skapat mycket större kontakt med och kontroll över hingsten än vi någonsin hade lyckats med.

Det handlar om balans

John tillbringade två veckor hos denne tränare och när han kom hem byggde han en egen rundpaddock, där han började arbeta alla hästarna enligt NH-principerna.

– Jag lade ner ett enormt arbete på att lära mig vad det gick ut på, jag läste allt jag kom över, såg filmer från USA, och jobbade många, många hästar på det här viset. Alla övningarna filmades och sedan tillbringade jag kvällarna med att analysera varje situation och reaktion hos hästen.

Arbetet gav resultat i form av trygga och samarbetsvilliga hästar. John fick snart rykte om sig att kunna hjälpa ”problemhästar” och började resa över hela Sverige för att hålla föredrag och så kallade clinics.

– Vad det handlar om är att få hästen så balanserad, både mentalt och fysiskt, att han kan hantera den stress vi utsätter honom för genom träningen. Galopphästar är de svåraste att träna, eftersom de dels har ett ovanligt väl utvecklat flyktbeteende, dels proppas fulla med väldigt energirikt foder, och dels är i fysisk toppform. Lägg därtill den stress som de höga farterna och flockinstinkten ger, och du förstår hur viktigt det är att hästen kan koppla av när det behövs.

Börjar från början

– Varje häst vi får in i stallet får börja från början, även om det är en gammal häst med åtskilliga starter och segrar på sin meritlista. Vi går igenom grunderna, vilket innebär mycket arbete från marken. Det gäller att få hästen i ett sådant mentalt skick att den är förmögen att hämta in intryck och lära sig något.

– Ta ”sacking” som exempel. Det innebär att man rör hästen över hela kroppen, med händerna, med en handduk eller med en plastpåse, till exempel. Många hästar är mycket misstänksamma mot detta och det utlöser ett flyktbeteende, men vi vill lära hästen att det är okay att stå kvar och lita på oss i stället för att fly.

– Detta är något som hästen behöver lära sig särskilt, eftersom det inte är naturligt för honom som flyktdjur. Jag vill ha hästen med mig, inte emot mig. Och så vill jag att han ska vara trygg och säker att hantera. Ju större kontroll jag har över en häst, desto fler sätt har jag att variera träningen på.

– En grundläggande sak med hästar är att de är födda till att leda eller till att ledas, det finns inget mellanting. Om du inte är ledaren, så är hästen det. All den energi, som våra fullblodshästar har, gäller det att kanalisera till något positivt. Visst måste de få reagera, men det går att låta dem göra detta under kontrollerade former.

Bättre dag för dag

– Träningen blir ett slags självändamål, eftersom målsättningen med varje dag är att varje häst ska vara i ett bättre skick, mentalt och fysiskt, än den var dagen före, när arbetsdagen är slut. Att hästarna sedan presterar bättre i loppen får man på köpet.

– När en häst galopperar fort ofta, kan det hända att man känner att kontrollen över dess beteende minskar, och då kan man ta ett steg tillbaka och ta tillbaka kontrollen genom att rida lite mer på volter eller till exempel tömköra hästen. Att backa ett steg med träningen behöver inte vara något negativt ur någon synvinkel.

– Alla våra hästar får hoppa, eftersom det stärker såväl deras självförtroende som fysik. Det finns givetvis många sätt att träna upp en häst på, och vi ser till varje hästs individuella behov och anpassar upplägget efter mental och exteriör typ.

– När vi rider in hästar tillbringar vi minst en månad med arbete från marken innan vi sitter upp, och därefter ytterligare en månad med mycket grundläggande övningar. På så sätt får hästen en chans att bygga upp och balansera sin kropp så att den kan bära ryttaren bättre, och vi lär känna hästen väl och har större kontroll över den när den fortsatta träningen tar vid.

Ferguson klassiskt hopp

För dagen finns nio hästar i John Ricketts stall. Formhästar som Makavelli (tre raka segrar på tre olika distanser i vinter) och Promotion (oftast bland de tre i komberna) behöver ingen närmare presentation.

Ferguson var ett av årets utropstecken som 2-åring i fjol och matchas nu för en klassisk säsong.

– Han står med i både Jockeyklubbens, Breeders, Derbyt och St Leger och ser väldigt fin ut för dagen. Jag räknar med årsdebut i maj.

Pepino gick några riktigt bra lopp i fjol utan någon fullträff men drogs med muskelbekymmer.

– Han har mycket stor grundkapacitet och vi hoppas att han ska få visa detta i år. Han står kvar i Breeders’ Trophy Stayer och jag tror inte att distansen ska vara något problem.

El Grandioso är en av få avkommor till El Gran Lode, vilken tragiskt gick bort i tarmvred i januari.

– Han är mycket lik sin pappa. Han har vuxit mycket och är väldigt lugnt tagen, så vi tar en dag i taget med honom.

Det finns plats för några hästar till i stallet, men fler än 14 vill John inte ha.

– Jag tror att det är lagom antal för mig som tränare för att jag ska hinna med varje hästs individuella behov och kunna fokusera även på små detaljer innan de blir till problem.

Med sin heltäckande bakgrund och långa erfarenhet från såväl ridsport, kapplöpningsridning, natural horsemanship, träning av galopphästar och inte minst hovslagaryrket, ser det verkligen ut som om John Ricketts kan erbjuda träning för hela hästen.